Här blir inga barn gjorda,..

Jag väver den längsta halsduken av drömmar som till och med i den häftigaste av REM-sömn känns milväga härifrån. Jag sitter i lägenheten och tittar ut genom den regnklädda fönsterrutan och romantiserar minnen som vore de döda rockstjärnor, räknade till 27 club. Det som varit är alltid vackrare än drömmen om det framtida. Den kletiga sanningen bakom det lyckliga leendet på fotot jag fäller mina tårar över, är varsamt borttorkad och anas bara - stundtals- men inte nu, i denna stund. Känslor av längtan till det förljugna. Längtan står mig upp i halsen.

En dåres försvarstal...

det är väl kanske det man till det yttersta kan kalla detta för. Ett försök till ett sådant. Precis som Strindberg försöker man leva i någon form av förnekelse gentemot verkligheten och dess faktiska rätt kalla och hårda djup och yta.

Pretentiösa första tre rader i ett blogginlägg som är det första på mycket länge. Vårsolen smeker bort snön från min frusna kropp och vinden viskar fint och väluppfostrat i mitt öra, snälla du, det finns andra alternativ än det här. Lev här och nu, inte sen. Ta dig igenom den där passagen av drömmar. Nej, du ska inte bocka av dem likt en checklista av ärenden som ständigt håller pulsen uppe. Du ska göra det du drömmer om och du ska göra det precis när det faller dig in.

Nej, min högsta önskan är inte att skaffa barn och jag vet inte ens om min högsta önskan är att leva i en och samma relation livet ut. Man har, vad jag tror, ett liv, ett endaste litet liv som du ska fylla med det som ger ditt liv mening. Så letar man. Man letar och letar efter den där sabla meningen. Ja, jag vet, man ska inte skriva man. Inte för att jag vet vad som är så fult med just ordet man. Den enda motiveringen till den frågan är svenskläraren i grundskolan. Börja ALDRIG en mening med Så och använd inte ordet Man ( som i det generella icke subjektiva).

Nu står jag här, femton år senare och har minsann bildat mig en egen uppfattning kring mitt språkanvändande och lär mina elever att skriva från hjärtat. Man är väl egentligen jag. Jag, jag jag.

Hamnade visst på ett sidospår och frånkom äment. Fast det är väl kanske det som är att fylla sitt liv med mening? Att faktiskt bara låta saker och ting ske och ta det som det kommer? Nej, jag lever inte efter normen och ja, jag krisar emellanåt. Sidospår är bra. Livet är ett enda stort sidospår. För mig. Jag använder ordet Man när fan jag vill och inleder gärna en mening med Så, och visar mig gärna lite osäker ibland genom att skriva Men.

En dag av lycka!

Jag är klar med min kandidatuppsats i historia. Det är stort. Det är ren och skär lycka.

Johnossi - Dead End

Likt fågel Fenix.

Mannen till höger...

Mitt fjortishjärta som sedan länge kallnat och är glömt och förlåtet, dör och återuppstår med den här mannen. Ber om ursäkt för alla små känsloinfall hela min blogg liknar en tonårsdagbok. men jag bjuder på den, som den generösa medmänniska jag är. /Kärlek.

Jag är ensam, men ärlig mot mig själv...

Ännu en morgon att vakna till. Tänka: Orkar jag gå upp? Ok, om en stund så. Ligger kvar. Tänker: Borde äta frukost. Ok, snart så. Eftermiddag. Tänker: Var tog dagen vägen? Men nu. Nu är det dags. Frukost halv fyra och sen?

Smilband de luxe.