Pretentiösa första tre rader i ett blogginlägg som är det första på mycket länge. Vårsolen smeker bort snön från min frusna kropp och vinden viskar fint och väluppfostrat i mitt öra, snälla du, det finns andra alternativ än det här. Lev här och nu, inte sen. Ta dig igenom den där passagen av drömmar. Nej, du ska inte bocka av dem likt en checklista av ärenden som ständigt håller pulsen uppe. Du ska göra det du drömmer om och du ska göra det precis när det faller dig in.
Nej, min högsta önskan är inte att skaffa barn och jag vet inte ens om min högsta önskan är att leva i en och samma relation livet ut. Man har, vad jag tror, ett liv, ett endaste litet liv som du ska fylla med det som ger ditt liv mening. Så letar man. Man letar och letar efter den där sabla meningen. Ja, jag vet, man ska inte skriva man. Inte för att jag vet vad som är så fult med just ordet man. Den enda motiveringen till den frågan är svenskläraren i grundskolan. Börja ALDRIG en mening med Så och använd inte ordet Man ( som i det generella icke subjektiva).
Nu står jag här, femton år senare och har minsann bildat mig en egen uppfattning kring mitt språkanvändande och lär mina elever att skriva från hjärtat. Man är väl egentligen jag. Jag, jag jag.
Hamnade visst på ett sidospår och frånkom äment. Fast det är väl kanske det som är att fylla sitt liv med mening? Att faktiskt bara låta saker och ting ske och ta det som det kommer? Nej, jag lever inte efter normen och ja, jag krisar emellanåt. Sidospår är bra. Livet är ett enda stort sidospår. För mig. Jag använder ordet Man när fan jag vill och inleder gärna en mening med Så, och visar mig gärna lite osäker ibland genom att skriva Men.
