En dag av lycka!

Jag är klar med min kandidatuppsats i historia. Det är stort. Det är ren och skär lycka.

Johnossi - Dead End

Likt fågel Fenix.

Mannen till höger...

Mitt fjortishjärta som sedan länge kallnat och är glömt och förlåtet, dör och återuppstår med den här mannen. Ber om ursäkt för alla små känsloinfall hela min blogg liknar en tonårsdagbok. men jag bjuder på den, som den generösa medmänniska jag är. /Kärlek.

Jag är ensam, men ärlig mot mig själv...

Ännu en morgon att vakna till. Tänka: Orkar jag gå upp? Ok, om en stund så. Ligger kvar. Tänker: Borde äta frukost. Ok, snart så. Eftermiddag. Tänker: Var tog dagen vägen? Men nu. Nu är det dags. Frukost halv fyra och sen?

Smilband de luxe.

Ta dig i kragen, klipp dig och skaffa ett jobb!

Det är sommar, och sommaren ska invigas i en park vid Hornstull. Det är sommar och sommaren ska invigas i en park vid Hornstull med trevligt sällskap, sol, vin, god mat och ...


Det finns en hel hög med borden, men jag glömmer de för ett tag.

Smärtan är det enda som påminner mig om, att det vi hade var på riktigt...

Det närmar sig...

...den där perioden då knopparna för längesen brustit, och grilloset sprider sig i värmeböljan. Men det kommer aldrig likna somrarna som liten. Springa barfota i gräset och bada en hel sommar. Dricka saft till dess att man blir sjukt kissnödig. Och, det jobbigaste som kunde hända var att man fick avbryta leken för att maten stod serverad på bordet. Kalas. Grus mellan tårna. Stickor i händer och fötter.

Det är givet. Jag säger upp mig som vuxen.

Enkelt.

En gång i tiden var detta min största kärkek.

Tänk vad enkelt allt var då.

Likt en skenfärdig häst.

Nog vet jag att det finns gott om folk, som inte vet vad självinsikt vill säga. Jag har hört talas om en hel mängd människor, som tycker om att framställa sig själva som stabila varelser, som människor med känslor och respekt för andra. Det finns dem som inte vet bättre än att behandla sina medmänniskor precis lika respektlöst som en vandringsman stampandes på tunn och bräcklig is. De verkar inte kunna föreställa sig ett större nöje än att ständigt sträva efter något lite bättre, lite mer spännande och aningen hippare. Människor som jag tydligen dras till, men som jag borde fly, likt en skenfärdig häst.

Sätta ord på det man känner...

det är viktigt, var det någon som sa. Ja, att kunna ge uttryck för det som gror inombords. Nej, jag tänker inte bjuda på ännu en personlig berättelse. Även om det här nu råkar vara min blogg och de bokstäver och ord som tar form här är en avspegling av mina små infall och tankar. Den här gången ska ni slippa en flottig självcentrering. Så.

Tillbaka till det där med att kunna sätta ord på saker och ting. Det sägs att vissa saker är omöjliga att sätta ord på. Jag tror inte att det stämmer. Det går att sätta ord på det mesta. Och. Och! det är viktigt att kunna göra det. Nödvändigt?

Absolut. Kan vi inte sätta ord på det vi tänker och känner, då kan vi heller inte ta itu med det.

Angående den lilla klicken...

De anser sig ha ett högt kulturellt kapital. Eller rättare sagt de vill genom sina kvasiuttalanden utstråla att de bär på den tyngsta av kanons och finkulturens bagage. I själva verket är de inget annat än kisssnödiga och osäkra själar som söker bekräftelse från omvärlden. Den verkliga elitklicken, den som de facot utgjorde en grupp av kulturens fanbärare, de utagav sig aldrig för att vara något annat än sig själva. De dog dessutom helt ovetandes om vilket kulturellt fack de sedan skulle komma att stoppas i.

Vad vore denna lilla klick, denna grupp av klubben för inbördes beundran utan sin yta? Nu är dem åtminstonne, för sin grupp trendriktiga, svartklädda klyschor. Egentligen är det inte stilen i sig som retar mig. Det är attityden gentemot människor som konsumerar det vi kallar skräpkultur. Det som genom den själv-på-tagna framgångshattens grupp värderas till kategorin folkligt. En skräpkultur som förknippas med den som inte diskuterar det fina i att följa författarens känslosvallningar och kafkas briljans. Den grupp av människor som inte gottar sig i sin egen fullkomlighet. Den fullkomlighet som förövrigt även den handlar om skräcken att bli avslöjad för den man egentligen är. Nämligen ett darrande asplöv, en vandrande klyscha utan innehåll.

Så där har vi betat av den lidande konstnärsskaran.

Sen har vi den där klicken av människor vilka sällar sig till skaran popkultur. Den gruppen vilken vallfärdar till Kåken. Och då talar jag inte om kåken i termer av institutionen där vi spärrar in brottslingar. Vilket iofs skulle kunna vara ett alternativ för denna grupp. Brott mot mänskligheten och rätten till att varas sig själv skulle dem lätt kunna fällas för. Hur som. Kåken är den plats, den bar, det häng dit alla som anser sig vara stora inom mediabruset samlas. Stället är packat av journalister, pr-människor och annat som gör stämningen ganska så äcklig. Dit går man inte för att ha en kul en kväll. Dit går man för att visa upp sig, för att hänga i baren och med utstuderat kalla blickar signalera att "hit-men inte längre" så tillvida du inte hänger med Strage, umgås med Lokko eller annan person av betydelse för denna klick.

Med detta inte sagt att jag ogillar människor som har ett intresse, som kan sitt område utan och innan. Människor som brinner för att skapa eller för att grotta inom konstens alla områden. Tvärtom, jag beundrar människor som ger uttryck för det de kan och tycker om att göra. Det jag vänder mig emot är elitismen. Att avskärma sig och se ner på människor som inte sällar sig eller platsar inom den exlusiva klicken. Att utge sig för att vara allvetandes och klappa andra människor på huvuvdet.

Så. Dagens galla.

Livslögner.

C´mon and lay with me, c´mon and lie to me, tell me you lovet me, say Im the only one...

Lets go where beauty can not be threatened, lets go now...

Glorious.

Idag känner jag mig lycklig. Sådär så att det sprakar och glittrar om mig. Lycklig.

Lycklig.

Nu ska jag hoppa runt till "I understand what you whant, but I just dont agree" med The Sleepy Jackoson. Fortsätta vara löjligt glad, happy, lycklig.

Let them eat cakes...

Snart stundar festligheter i maskeradens tecken. Om lycka kan uttryckas i ett löjligt nöjt leende, pärlor, spets, en enorm hårkreation och tyll, ja då har lyckan definitivt kommit till mig och knackat på. Jisses, här ska frossas i högdragenhet i 1700-talsanda. Cupcakes, champagne och solfjädrar får bli givna ting att ta med sig.

Qu´ils mangent de la brioche.

(Bild: Elle 2008)

Livet är människans bästa tid?

Tänk vad föremål, ting, saker och prylar kan återuppliva gamla minnen. Vad musik, toner, ljud och textrader kan återskapa. Att dofter påminner oss om känslor och kastar oss tillbaka till det vi engång känt, upplevt och uppfyllts av. Tanken slog mig när jag en kväll utmanade mina klackar, vilka bär revor av vass kullersten, från Paris gator i quartier latin. Skillanden var bara att denna gång fick de uthärda rå kyla och höst i den kungliga huvudstaden. De bars upp av bedövade känslor, orossvulst i halsen och en dimmig fylla.

Och det där med dofter. Minnet av hur livslusten plötsligt förstärks med flera ljusårs längd och styrka. Parfymdoften som väcker minnen och i bilder som passerar revy. En rödvinssommar, i den sörmländska idyllen. Besvikelse, hjärtesorg och svek förklädd i en vacker förälskelse. En kind mot ett varmt bröst. Nu står flaskan där i badrumsskåpet, lika tömd på doft som hjärtat är tömt på känslor. Brevid den, en Salvador Dali Laguna. En fragans av tonåren. Vet inte ens om det är ett rikigt ord för något -hur som- påminner den mig om tider och stunder av fin vänskap. Om sena höstkvällar när Placebo fick ge uttryck för teenage angst och refrängen dövades av hysteriskt skratt och skvaller. Vänskapen som verkade tåla all stryk i världen.

Livet i en liten ask, livet i form av dofter, toner och känslor. Livet leker, eller leker livet med oss? What we play is life?

Jane Eyre

(Bild: Dramaten)

Slutsålt i januari, februari och mars. Attans, säger jag som aldrig använder svordomar med tyngd i. En av de mest underbara böcker som har skrivits någonsin är ju just Jane Eyre. Mikael Nyqvist som mr Rochester dessutom. Viktoriansk tid. Ja, jag verkar ha fastnat i brytningstiden 1800-1900. Oskuldens tid.

Le Palais Garnier

1800-tal. Du sitter i den svarta droskan förspänd fyra hästar vars hovklapper ekar mot gatustenarna. Vinden tar då och då tag i suffletten och får ömsom hela vagnskroppen i svajning. Så stannar ni till. Vagnen öppnas, och du möts av kuskens fasta grepp om din hand klädd i vit silkeshandske. Med ett lätt hopp möter klackarna de av höstregnet glänsande kullerstenarna, därefter fraset av kjolarna när de landar. Det är mörkt och det blåser. Du håller med lätt hand i hattbrättet för att den inte ska blåsa av från ditt huvud. Fler vagnar och hästklapper likt musik bakom dig på vägen upp för den gedigna stentrappen. Väl framme vid entrén tar din kavaljer din arm och ni skrider andaktsfullt in i foajén. Ljuslågorna fladdrar där de stoltserar i de guldförgyllda kandelabrarna. Det är som att kliva in i en dröm klädd i blodröd sammet och svulstig barock. Höstmörkret kryper inpå, det är kallt ute, ni kliver in i salongen och möts av kristallkronor och sorl. Stämningen är viktorianskt högtidlig.

Jag vill tillbaka till Paris och jag vill gå på opera.

Evighet fram och evighet bak

Det är konstigt det där med tid. Speciellt perspektivet vi har på vad tid är och vad tid gör med oss. Tid ur ett historiskt perspektiv, tiden som flyter förbi när jag väljer att snooza ett antal gånger på raken. Tiden efter det första sommarlovet. Återföreningen med klasskamraterna och nya grupperingar som avslöjade vilka som spenderat lite extra tid med varnadra just denna sommar.

Tiden av brutal ångest, svart kortklippt hår, första fyllan, första kyssen och första hjärtesorgen. Tiden efter att ha kastat av sig den vita mössan. Den tid då livets fokus plötsligt vidgades och som det så klyshigt kallas, fler dörrar öppnas. Tid i form av timmar, minuter och sekunder. Snabba val. Genomtänkta val. Ogenomtänkta val. Alla dessa har förr eller senare givit mig något.

Tid påverkar oss. Tid skapar nostalgi men kan likväl skapa stress och ångest. Tid för tankar. Tid att leva. Tid att sörja. Tid att känna lycka. Tiden innan jag fanns till, innan min släkt i generationer fanns till. Tid som i vår historiska litteratur med svart tryckt text kan verka långt borta, men som i själva verket är oss väldigt nära.

Fasten seatbelts life here I come.

Morning glory II

Sandpapper. Med en tung strävhet och torrhet i halsen vaknar jag av att solen bryter sig genom persiennen. Vad hände igår? Flashbacks. Någonstans mellan dans och vickning blev allt en fest och vi dansade hela kvällen.

L min trogna vapendragare har stämt träff med mr Krunegård på Strand någon gång under våren. En överraskning sa hon. Underbart med fina vänner.

Det här är året ska fyllas till bredden med glädje och upptåg. Carpe diem vita brevis. För det är väl så man brukar säga.