1800-tal. Du sitter i den svarta droskan förspänd fyra hästar vars hovklapper ekar mot gatustenarna. Vinden tar då och då tag i suffletten och får ömsom hela vagnskroppen i svajning. Så stannar ni till. Vagnen öppnas, och du möts av kuskens fasta grepp om din hand klädd i vit silkeshandske. Med ett lätt hopp möter klackarna de av höstregnet glänsande kullerstenarna, därefter fraset av kjolarna när de landar. Det är mörkt och det blåser. Du håller med lätt hand i hattbrättet för att den inte ska blåsa av från ditt huvud. Fler vagnar och hästklapper likt musik bakom dig på vägen upp för den gedigna stentrappen. Väl framme vid entrén tar din kavaljer din arm och ni skrider andaktsfullt in i foajén. Ljuslågorna fladdrar där de stoltserar i de guldförgyllda kandelabrarna. Det är som att kliva in i en dröm klädd i blodröd sammet och svulstig barock. Höstmörkret kryper inpå, det är kallt ute, ni kliver in i salongen och möts av kristallkronor och sorl. Stämningen är viktorianskt högtidlig.
Jag vill tillbaka till Paris och jag vill gå på opera.
Tack för resan genom tid och rum. Fick mig att tänka på annat än tandläkaren en stund, även om jag har svårt att föreställa mig själv i vita silkeshandskar. ;)
SvaraRaderaSluta aldrig skriva.